Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.  Related Paintings of georg von rosen :. | The Explorer A.E. Nordenskiold | klassisk | The Explorer A.E. Nordenskiold | The Prodigal Son | The Entry of Sten Sture the Elder into Stockholm |
Related Artists:
Giovanni Antonio Boltraffio
was an Italian painter of the High Renaissance from Lombardy, who worked in the studio of Leonardo da Vinci.[2] Boltraffio and Bernardino Luini are the strongest artistic personalities to emerge from Leonardo's studio. According to Giorgio Vasari, he was of an aristocratic family and was born in Milan. His major painting of the 1490s is the Resurrection (painted with fellow da Vinci pupil Marco d'Oggiono and now in the Gemäldegalerie, Berlin). A Madonna and Child in the Museo Poldi Pezzoli of Milan, is one of the high points of the Lombard Quattrocento. His portraits, often in profile, and his half-length renderings of the Madonna and Child are Leonardesque in conception, though the clean hard edges of his outlines lack Leonardo's sfumato. In Bologna, where he remained in 1500-1502, he found sympathetic patrons in the Casio family, of whom he painted several portraits and for whom he produced his masterwork, the Pala Casio for the Church of the Misericordia (Louvre Museum); it depicts a Madonna and Child with John the Baptist and Saint Sebastian and two Kneeling Donors, Giacomo Marchione de' Pandolfi da Casio and his son, the Bolognese poet Girolamo Casio[3], who mentioned Boltraffio in some of his sonnets. Boltraffio's portrait of Girolamo Casio is at the Pinacoteca di Brera, Milan.
James H. Cafferty
American, 1819-1869
Guido da Siena
Italian Byzantine Style Painter, 13th Century He may have made significant advances in the techniques of painting, much as Cimabue much later accomplished. However, there is some debate about this. Guido is primarily known for a painting which is now split into several pieces. The church of S. Domenico in Siena contains a large painting of the Virgin and Child Enthroned with six angels above. The Benedictine convent of the same city has a triangular pinnacle representing the Saviour in benediction, with two angels. This was once a portion of the same composition, which was originally a triptych. The principal section of this picture has a rhymed Latin inscription, giving the painter's name as Guido de Senis, with the date 1221. However, this may not be genuine, and the date may really read as 1281. There is nothing particular to distinguish this painting from other work of the same period except that the heads of the Virgin and Child are much superior ?C in natural character and graceful dignity ?C to anything painted before Cimabue. As a result, there is some dispute as to whether these heads are really the work of a man who painted in 1221, long before Cimabue. Crowe and Cavalcaselle have proposed that the heads were repainted in the 14th century, perhaps by Ugolino da Siena. If Crowe and Cavalcaselle are right, Cimabue maintains his claim to the advancement of the art. Beyond this, little is known of Guido da Siena. A picture in the Academy of Siena is attributed to him (a half-figure of the Virgin and Child, with two angels), which dates (probably) between 1250 and 1300.